I oktober var jag på konferens om inkluderande design i Oslo, men trots att det pratades om innovation för alla och universell design var det tydligt att alla inte inkluderades.
European Innovation Workshops in Inclusive Design organiseras av Norsk Designråd och var ett välorganiserat arrangemang med många intressanta talare. En hel del fokus lades tyvärr på att försöka belysa skillnader mellan kvinnor och män, utan förståelse för att man då exkluderar de som har en annan könsidentitet. Visst är det intressant och problematiskt att bara 15% av de som arbetar med design och innovation är kvinnor, eller att 71% av kvinnor upplever att företag främst ser dem som konsumenter av skönhets- och städprodukter, men att fokusera på olikheter för inte utvecklingen framåt. Snarare tvärtom.
Tyvärr uttrycktes uppfattningen att det bara finns två olika könsidentiteter inte bara i ord utan också i handling. På en av workshoparna uppmanades deltagarna att dela upp sig i grupper bestående av bara kvinnor och grupper bestående av bara män. Att detta upplevdes som exkluderande togs upp med personen som ledde workshopen vid åtminstone två olika tillfällen men hen visade ingen förståelse eller vilja att hitta en lösning som inkluderade alla, oavsett könsidentitet.
En riktigt bra workshop däremot var Bringing it to the Board Room som hölls av Dan Philips från Royal College of Art och Rama Gheerawo från The Helen Hamlyn Center of Design. De pratade om vikten av att design och business samarbetar bra, och att designers ofta har en förmåga att röra sig i olika miljöer som de bör utnyttja även i styrelserummen. Ett bra exempel de nämnde är en designer på ett mobiltelefonföretag som bad alla styrelsemedlemmar att gå ut på stan, köpa en av de egna telefonerna och på egen hand försöka få den att fungera. När ingen av styrelsemedlemmarna lyckades med detta ökade förståelsen för att designarbetet behövde prioriteras.
Mest engagerande var helt klart Anna Kirah från Making Waves som under titeln My dancing heart jämförde användarcentrerad design med att dansa tillsammans. Design är ett hantverk, och när man arbetar nära användarna krävs extra fokus på samarbetet. Hur lång erfarenhet man än har riskerar man alltid att råka trampa på någons tår, såväl i design som i dans, men det viktiga är att fortsätta dansa.
Marco Steinberg från Snowcone & Haystack pratade om Design for Government, att regeringar behöver förändras och främja innovation för att kunna lösa nya sorters problem som uppstår. Ett exempel är Utah, som efter att ha räknat på hur mycket hemlöshet kostar, bestämde sig för att realisera en Housing first-strategi som visat sig fungera utmärkt. Genom att se till att i första hand ge de hemlösa egna hem har de inte bara minskat hemlösheten utan även sparat pengar. Ett annat exempel är stadsdelen Jätkäsaari i Helsingfors där man byggde ett koldioxidneutralt flerfamiljshus som blev en sorts trojansk häst för olika typer av förändringar, t.ex. gemensam bastu istället för enskild bastu i varje lägenhet.
Om du vill veta mer om inkluderande design kan jag varmt rekommendera Norsk designsråds resurssida, här finns förutom filmer på föreläsningarna från konferensen också casepresentationer, checklistor och andra hjälpmedel.